Detta dokument är en översättning av Ferret Adrenal Disease FAQ som är sammanställd av Pamela Greene. Ferret FAQ betyder ungefär "Vanliga frågor om illrar". FAQ är i detta dokument översatt till VAF (VAnliga Frågor). Då detta dokument är skrivet ur amerikansk synvinkel kan vissa saker vara annorlunda i Sverige eller andra delar av världen. I några fall har jag gjort en kommentar inom parentes, men till största delen har jag översatt texten rakt av. Detta är menad som information för att förstå vad illerns sjukdom kan innebära, det är inte till för att man ska försöka medicinera illern på egen hand. Konsultera alltid en veterinär om din iller blir sjuk! Har du några synpunkter på översättningen eller tips på något som bör kommenteras, kontakta gärna mig på Camilla Englund

VAF Binjuresjukdom hos illrar

Innehåll

1. Binjuresjukdom hos illern (Dr. Williams)
2. Mailing-lista för Binjuresjukdom/Insulinoma
3. Andra kommentarer om binjuresjukdom
4. Adenom eller Adenokarcinoma (Midwest Hospital)
5. Binjurebarksjukdom hos illern
6. Diagnostisering av binjuresjukdom
7. Blodtester på binjuresjukdom
8. Binjuresjukdom och problem med prostatan
9. Statistik på tumörer på binjurarna
10. Alternativ för illrar med problem på båda binjurarna
11. Alternativ till operation
12. Hårtillväxt efter borttagning av en binjure
13. Vad gör binjuren egentligen? (Bob Church)
14. Vad har ljus för effekt på binjuretumörer och håravfall?
15. Binjuresjukdom och osteoporosis (Bob Church)
------------------------------------------------------------------------

Binjuresjukdom

Skriven av Dr Bruce Williams DVM

Följande artikel får återges av vem som helst som vill delge denna 
information i ett nyhetsbrev eller icke-kommersiell publikation. Detta 
material får inte ändras eller justeras på något sätt.

Binjuresjukdom hos illern

"Min iller tappar hår."

Håravfall hos illern kan orsakas av många faktorer, men den vanligaste och 
den mest omtalade orsaken till kraftigt håravfall är förändringar på illerns 
binjure.

Illrar som har binjureförändringar - inkluderande områden av hyperplasi 
(vävnadsökning på grund av nycellbildning) likaväl som godartad och 
elakartad neoplasi (nybildning av vävnad, tumörbildning) på binjurebarken - 
visar alla samma kliniska tecken oavsett vilken typ av förändring det är 
frågan om. Dessa tecken är diagnostiska, och i majoriteten av fallen så 
karaktäristiska att inga diagnostiska test krävs innan terapi initieras.

Symptomen på binjuresjukdom hos illern är väl dokumenterade, (Fox et al. 
1987, Lawrence et al. 1993, Rosenthal et al. 1993, Lipman et al. 1993) även 
om orsaken till dessa symptom fortfarande är ganska oklara. 
Binjureförändringar kan hittas hos djur mellan ett till sju år, med en 
genomsnittsålder på 3,5 år. I en studie (Rosenthal) var 70 % av illrarna 
honor. Håravfall är övervägande det vanligast tecknet hos sjuka illrar. 
Håravfallet börjar ofta vid svansen och fortsätter framåt över bålen, 
flankerna och magen, tills hår endast finns kvar på nacke, huvud och 
extremiteter. Förutom detta sväller ofta vulvan hos steriliserade honor så 
mycket att man kan få intrycket att djuret är i estrus (brunst). Ett 
vattnigt slem kan också komma från vulvan. (Svällande vulvor hos kastrerade 
honor är i sig tillräckligt för att rättfärdiga undersökande operation). 
Andra kliniska tecken som kan ses hos illrar med binjureförändringar 
inkluderar ökande kliande, överdrivet drickande och urinerande, blodbrist 
(anemi), viktminskning, och i långt gående fall, svårigheter att använda 
bakbenen.

Orsaken till håravfall och svällande av vulvan är inte ännu känt. Hos andra 
djurarter som har hyperadrenokorticism, gör en hög nivå på cirkulationen på 
binjurens kortikosteroider att hårsäckarna degenererar och skinnet blir tunt 
vilket resulterar i håravfall. Men eftersom vi vet att dessa illrar inte har 
höga nivåer av kortison, förklarar detta inte håravfallet. En trovärdig 
teori har framförts av specialister hos "The Animal Medical Center" i New 
York (Rosenthal, 1993). Anförande det faktum att 36 % av de påverkade 
illrarna har höga östrogen-nivåer i blodet, tror de att tidig kastrering (de 
flesta illrar i USA blir kastrerade innan de blir sex veckor) orsakar 
tillväxten av en samling av celler i binjuren som har bibehållit förmågan 
att utsöndra könshormoner, kort sagt "fyller ut tomrummet". Det är väl känt 
att höga nivåer av östrogen kan orsaka atropi av hårsäckar, och skulle också 
orsaka svällande av vulva hos honor, vilket syns i estrus. Faktum är att Dr. 
Rosenthal har demonstrerat att östrogena nivåer i blodserum är högre hos 
illrar med binjuresjukdomar.

Behandling av binjuresjukdom hos illrar består framför allt av bortoperering 
av den påverkade binjuren. I de flesta fall när operation görs, är den 
grundad enbart på symptomen. Blodtest innan operation bör rutinmässigt 
alltid göras hos alla djur över 4 år, likaväl som inför alla typer av 
operation. Speciella diagnostiska tester som används hos andra arter för att 
diagnostisera binjuresjukdom är sällan till någon hjälp för illrar. 
Specifika tester på östrogennivån hos illrar är vanligtvis inte möjliga att 
få, ens hos diagnostiska laboratorier, och i många fall är det inte 
nödvändigt att bekräfta diagnosen.

I de flesta fall är den ena binjuren tydligt större än den andra och det är 
den som tas bort. Av oförklarlig anledning är det den vänstra binjuren som 
får stå till svars för huvuddelen av förändringar (64 %), den högra står för 
26 %, medan 8 % av illrarna har förändringar i båda binjurarna. Illrar 
klarar oftast borttagandet av en binjure bra och i de flesta fall, om 
förändringen är begränsad till den binjuren, kommer de kliniska symptomen 
att försvinna (håret kommer att växa tillbaka och en svullen vulva minskar 
till sin ursprungliga storlek). Hos djur som har förändringar i båda 
binjurarna har borttagning av en och delvis borttagning av den andra gjorts, 
men det bär med sig en större risk för komplikationer efter operationen.

Operationen i sig är inte svår. Borttagandet av vänster binjure är relativt 
lätt och har liten risk för komplikation. På grund av den högra binjurens 
position nära flera stora blodkärl är det en mer komplicerad operation och 
kräver betydligt större expertis från kirurgens sida. Som alltid, om din 
veterinär har liten erfarenhet på denna operation, be att bli hänvisad till 
en mer erfaren veterinär. I de fall när kirurgiskt borttagande av binjuren 
inte är möjlig, kan man prova medicinsk terapi med en medicin som dödar en 
stor mängd av cellerna i binjurebarken. Tyvärr är denna medicin inte 
specifik för celler som utsöndrar östrogen, utan påverkar alla de andra 
barkcellerna också. På grund av detta rekommenderas denna metod enbart för 
de djur som av någon anledning inte bör opereras.

Tyvärr slutar inte alla operationer av binjuren lyckligt. Postoperativa 
mortaliteten har ett genomsnitt på från 10 % (Tom Kawasaki, personal 
communication) till 12,5 % (Rosenthal, 1993). Orsaken till denna dödlighet 
är inte känd; de flesta teorier fokuserar på oförmågan av den andra, 
oaffekterade binjuren att producera kortisol på så kort varsel. Med andra 
ord har den hyperfunktionerade körteln fått den att förtvina.

En personlig reflektion - vissa ägare tror att håravfallet enbart är 
kosmetiskt och "vill helst inte låta djuret bli utsatt för stressen av en 
operation". Låt mig kategoriskt påpeka att förändringar som ses hos illrar 
med binjuresjukdom är kumulativa och progressiva. Djur med 
binjureförändringar förlorar inte bara sitt hår - de förlorar muskelmassa 
och energi. Medan förändringarna i sig själva sällan är livshotande (på över 
hundra fall har jag bara sett två fall med en tumör som metastaserat), så är 
de kliniska manifestationerna försvagande och minskar betydligt livskvalitÚn 
för illern. (När jag upptäckte tecken på binjuresjukdom hos en av mina 
illrar som då var sex år lät jag henne opereras omedelbart. Håret har växt 
ut, vulvan har gått tillbaka till normal storlek, och hon har aldrig varit 
vid bättre hälsa.)

1. Fox J.G, et. al. Hyperadrenocorticism in a ferret. JAVMA, 191: 343, 1987.
2. Lawrence, H.J. et al. Unilateral adrenalectomy as a treatment for 
adrenocortical tumors in ferrets: Five cases (1990-1992). JAVMA 203: 
267-270, 1993.
3. Lipman, N.S. et al. Estradiol-17B-secreting adrenocortical tumor in a 
ferret. JAVMA 203(11): 1552-1554, 1 Dec 1993.
4. Rosenthal, K.L. et al. Hyperadrenocorticism associated with 
adrenocortical tumor or nodular hyperplasia of the adrenal gland in ferrets: 
50 cases (1987-1991). JAVMA 203: 271-275, 1993.

Bruce Williams, DVM
Dr. Williams finns tillgänglig för hjälp av diagnoser och svar på frågor.
------------------------------------------------------------------------

Mailing-lista för Binjuresjukdom/Insulinoma

Det finns en informell mailing-lista som handlar om binjuresjukdom och 
insulinom hos illrar (eftersom båda sjukdomarna kan uppkomma samtidigt och 
behandling för det ena kan påverka den andra). ─gare delar information, råd 
och anekdoter, och veterinärer svarar på frågor och delar med sig av sina 
egna erfarenheter av behandling. Om du vill prenumerera, skicka ett e-mail 
till Lynn McIntosh på .
------------------------------------------------------------------------

Andra kommentarer om binjuresjukdom
I olika artiklar och meddelanden har Dr. Williams skrivit:

* Illrar med binjuresjukdomar kan ibland återfå sitt hår. Under nästa säsong 
kommer dock allt att falla av igen, och ofta ännu mer, och det är tveksamt 
om det sedan kommer tillbaka. [Fel på binjurarna orsakar obalans i hormoner, 
vilket i sin tur orsakar håravfall. Skiftande säsonger orsakar också 
håravfall och detta kan i vissa fall "balansera" det som orsakas av 
binjuren, den underliggande orsaken finns dock kvar och därför är det 
troligt att håravfallet återkommer vid nästa fällning.]
* Det finns få sjukdomar som orsakar håravfall hos illrar, och ingen annan 
som orsakar håravfall från nacken till svansen.
* En sak jag lärt mig genom åren är att många djur inte läser böcker. Titta 
på hur håret faller av, inte hur det framskrider.
* Om en veterinär öppnar ett djur som visar tecken på binjuresjukdom bör han 
ta den vänstra binjuren om det är det svårt att välja.
* Bara för att båda binjurarna är förstorade behöver det inte betyda att det 
är fel på båda. Jag ser ofta cystor på den högra vilket inte orsakar några 
problem alls, enbart gör binjuren större... Låt en patolog att titta på 
binjuren.
* Visste du att man kan underbinda den bakre vena cava (hålvenen) hos illrar 
med stora inkräktande högra binjurar? Jag trodde inte det var möjligt, men 
jag känner till två veterinärer som gör det, och illrarna har tillräcklig 
cirkulation för att frodas efter operationen.

Dr. Mike Dutton har skrivit:

Binjuresjukdom är förorsakad av en tumör eller svulst i binjuren. Dessa 
svulster kan vara elakartade tumörer, godartade tumörer eller något som 
kallas hyperplastisk vävnad (större än normala celler, men stämmer inte 
riktigt med definitionen på cancer). Dessa celler följer inte längre den 
normala negativa reaktionen. Med andra ord, när hormon- och steroidnivåer 
som binjuren normalt utsöndrar blir för höga, slutar binjuren normalt att 
utsöndra dem tills nivåerna är normala igen. Dessa tumörer fortsätter dock 
att pumpa ut hormoner och steroider. Vilka som sänds ut avgör vilka symptom 
illern visar (aggressivitet, svullen vulva, hårförlust, prostataförstoring, 
etc.). Den slutliga informationen är att binjuren har stor förmåga att 
regenerera sig själv. Man kan skära av halva och den kommer att regenerera 
under en relativt kort period.

När det gäller kostnad för operation varierar det lika väl som människors 
operationspriser gör. Mycket beror det på lokal ekonomi, veterinärers 
prissättningar och utrustning. Ironiskt nog, ju mer en veterinär har att 
göra med illrar, desto mer utrustning har han/hon vanligen investerat i för 
att kunna jobba med illrar. Detta resulterar i bättre medicinsk vård för 
djuret men för en korresponderande högre kostnad.
------------------------------------------------------------------------

Godartad binjuresvulst (Adenom) eller elakartad tumör (Adenokarcinom)

Från "Ferret Senior Citizens and their Special Needs Midwest Bird and Exotic 
Animal Hospital":

Adenom eller Adenokarcinom

Denna cancer är nästan lika vanlig som insulinom och inträffar ofta 
tillsammans med den. Detta är en cancer i binjurarna, små organ stora som en 
halv ärta nära njurarna. De producerar potent hormon som kontrollerar flera 
olika metaboliska funktioner i kroppen. De flesta illrar utvecklar adenom 
(godartad körtelsvulst), vilket är den godartade varianten av sjukdomen (det 
betyder att det inte sprider till andra organ i kroppen). Adenokarcinom är 
den elakartade varianten vi stöter på mer sällan. Många illrar utvecklar 
cancern enbart i en körtel.

Symptomen är ganska specifika och är relaterade till överproduktion av 
kortikosteroider (binjurebarkhormon) och östrogen från den sjuka binjuren. 
Tecknen inkluderar; hårförlust över del av eller hela kroppen, försämring av 
hårkvalitÚ (torrt och sprött), tunnare skinn, försvagning av muskulaturen, 
letargi, och ibland drickande mer vatten och urinerande mer och oftare. 
Håravfallet kan vara av och till, med periodvis återväxt. Skinnet kan bli 
irriterat och utveckla röda fläckar, flagning. Fett tenderar att ackumuleras 
i magen. Kombinerat med förlust av muskulatur och skinnförtunning kan det 
göra att magen ser väldigt stor och rund ut hos djuret. Vissa steriliserade 
honor kan utveckla svällande av vulvan som om de vore brunstiga igen.

Diagnos grundar sig främst på symptomen som beskrivs ovan. Det föredragna 
botemedlet är borttagandet av den påverkade binjuren. Ibland är dock 
sjukdomen långt framskriden, båda binjurarna kan vara påverkade eller andra 
sjukdomar kan göra att operation inte är en möjlighet. I sådana fall kan 
medicinen Lysodren (mitotane) vara effektiv. Den tar kemiskt bort 
binjureceller tills en normal hormonnivå är nådd och symptomen avtar. ─ven 
om ingen metod väljs på grund av speciella omständigheter tenderar detta 
vara en sakta framskridande sjukdom, och många djur lever mellan sex månader 
till över två år, skalliga, men glada.
------------------------------------------------------------------------

Binjurebarksjukdom hos illrar

[Denna artikel är skriven av Dr. Cathy Johnson-Delaney, DVM. Den utkom först 
i april 1997 i VetRap, en publikation från Seattle-King County Vet Medical 
Association.]

Binjurebarksjukdom (Adrenal Cortical Disease - ACD), ses oftast hos 
medelålders och äldre illrar, men har också observerats hos illrar under ett 
år som genomgick en ovariektomi (bortoperation av äggstockar)/orkiektomi 
(bortoperation av testiklar) så tidigt som 4-13 veckor unga. Det är vanligt 
att det uppstår samtidigt med insulinom. Förändringar kan vara: 
adrenokortikal hyperplasia, adenom, eller adenokarcinoma. Metastasis, dvs. 
dottersvulst, är ovanligt, men det har påträffats tillsammans med 
adenokarcinoma, dvs. när svulsten har sitt ursprung i en körtel. De främsta 
kliniska tecknen är alopeci (håravfall), främst på svans och bak, och hos 
honan en svullen vulva. Allt eftersom sjukdomen fortskrider hos hanen är 
cystor på prostatan vanliga och kan täppa till urinvägen. En icke-specifik 
pruritus (klåda), degenerering av muskler, svaghet i bakbenen, och 
återvändandet av sexuellt beteende hos kastrerade illrar kan också 
uppmärksammas. Symptomen kan förklaras av hyperadrenokorticism (överfunktion 
hos binjurebarken) även om östriol, inte kortisol, är det hormon som är 
förhöjt, ibland tillsammans med andra sexsteroider.

Diagnosen baseras på de kliniska symptomen, hormonnivåer, ultrasonografiska 
förändringar med bekräftelse av operation, med histopatologi av den uttagna 
binjuren eller del av binjuren. Stimuleringstest av ACTH 
(adrenokortikotropiskt hormon) är inte användbara. Serum östradiol [ref. 1, 
nedan] och förhållandet kortisol:kreatinin i urinen kan vara till mer hjälp 
[ref. 2]. En endokrin blodprofil rekommenderas i de fall där östradiol 
kanske inte är den enda steroiden som är involverad [ref. 3]. En förstorad 
binjure eller binjurar kan upptäckas med ultraljud. Den vänstra binjuren är 
oftast påverkad, men i ungefär 10 % är båda binjurarna involverade. Med 
bilateralt binjureproblem, bör den större körteln avlägsnas, och en subtotal 
adrenalektomi bör göras på den kvarvarande körteln. Den högra binjuren kan 
vara överliggande och/eller fast vid änden av vena cava, och i vissa fall 
verkar det vara en vaskularisation (nybildning av blodkärl i en vävnad) in i 
körteln. Det finns ofta mycket litet utrymme att manövrera runt körteln utan 
att skada vena cava.

Under operationens manipulation av körteln/körtlarna, kan både hjärtrytmen 
och blodtrycket öka dramatiskt, följt av en dykning i båda efter strypning 
av blodflödet. En biopsi på bukspottkörteln bör göras om man misstänker 
insulinom.

Postoperativt går den svullna vulvan tillbaka inom dagar, men alopeci 
(håravfall) kan ta månader att återgå. Vissa får aldrig tillbaka sin päls i 
den kondition eller färg de tidigare hade. Cystor på prostatan återgår med 
varierande hastighet. ┼terfall av tillståndet härrörande den kvarvarande 
binjuren eller vävnaden inom ett år är att räkna med.

Om man önskar annan behandling än operation kan lysodren provas. Som en 
intressant detalj kan nämnas att det fungerar bättre på adenom än på 
adenokarcinom. Enligt författarens åsikt bör kemoterapi användas när 
operation inte längre är en utväg. Lysodren (mitotane) används i mängden 50 
mg/kg PO (oralt) SID (en gång om dagen) i 7 dagar, sedan med 25-50 mg/kg PO 
EOD (varannan dag) ad infinitum beroende på effekten. Enligt författarens 
erfarenhet, kan 100-250 mg per vecka per iller komma att behövas. Leuprolide 
acetate [ref. 4] kan vara en mycket användbar kompletterande terapi 
tillsammans med lysodren. Den ges i mängden 100 mcg/kg IM (intramuskulärt) 
var tredje vecka, det dämpar alstringen av sexualsteroider. Det hämmar 
tillväxten av hormonberoende tumörer och vävnad. Effekterna inkluderar 
minskning i storlek på prostatan eller vulvan, och hårväxt genom 
reaktivering av hårsäckar. Användandet av denna medicin på illrar håller på 
att testas, men om man tittar på de första försöken ser det ut att vara 
mycket lyckat. (Konsultera alltid en veterinär innan medicinering startas 
eller ändras! /Camilla Englund)

Referenser:
1. Wagner, RA, Dorn DP: Evaluation of serum estradiol concentrations in 
alopecic ferrets with adrenal gland tumors. Journal Am Vet Med Assoc 1994, 
205(5):
703-707
2. Gould, WJ, Reimers, TJ, Bell, JA, et al. Evaluation of urinary cortisol: 
creatinine ratios for the diagnosis of hyperadrenocorticism associated with 
adrenal gland tumors in ferrets. Journal Am Vet Med Assoc 1995, 206 (1): 
42-46
3. Ferret Endocrine (Adrenal Disease) Panel
4. Leuprolide acetate (Lupron Depot, TAP Pharmaceuticals, Inc, Deerfield, 
IL, 60015 1-800-622-2011 [Takeda Chemical Industries, Ltd., Osaka, Japan 
541]): 100 mcg/kg IM q 3 weeks. Drug must be reconsitituted with sterile 
water (or its manufacturers diluent), divided into dose ampules, frozen at 
-70 F to -80 F.

Ytterligare referenser:
Johnson-Delaney, CA. Exotic Companion Pet Medicine Handbook. Wingers 
Publishing, Lake Worth, FL, 1996. Rosenthal, KR: Ferrets. Vet Clin North Am 
Small Anim Pract 1994 24 (1): 1-24. Williams, BH. Pathology of the domestic 
ferret (Mustela putorius furo L.), Ferret Pathology Home Page on the 
Internet, 1995.
Cathy A. Johnson-Delaney, DVM
Washington Regional Primate Research Center, Univ of Washington, Seattle And 
Exotic Pet & Bird Clinic, Kirkland, WA
------------------------------------------------------------------------

Diagnostisering av binjuresjukdom

Enligt Dr. Charles Weiss, DVM:

Det finns många symptom på binjureproblem hos illrar. Det första tecknet är 
vanligen håravfall. Förlusten av hår kan inbegripa enbart svansen eller hela 
kroppen. Andra symptom inkluderar pruritus (kliande hud), svullen vulva hos 
honor, återgående till sexuellt beteende hos kastrerade hanar, hud som är 
tunn och uttorkad, och bukdistension. Tyvärr finns det inga helt 
tillförlitliga [100 %] blodprov [se nedan]. Det är viktigt att notera att de 
tester vi använder för att diagnostisera binjureproblem hos hundar och 
katter (kallad Cushings syndrom - en helt annan sjukdom) har visats vara 
ineffektiva när det gäller diagnos av tumörer på binjuren hos illrar.

Kort sagt... Ja, håravfall är vanligen det första symptomet och illern mår 
inte dåligt i det läget.

Och Dr. Williams säger:

Först och främst är detta inte frågan om Cushings syndrom, Cushings syndrom 
är en överproducering av kortison, inte östrogen från binjuren. Detta är en 
vanlig missuppfattning som många veterinärer har. ACTH är inte det hormon 
som produceras, utan östrogen, och ultraljud är inte särskilt urskiljande då 
det har en hög grad av falska negativ. [Blodprov på sköldkörteln, 
inkluderande stimulationstest av ACTH, kommer inte att ge dig någon 
information om adrenalt associerad endokrinopati - binjuresjukdom - hos 
illrar.] Det bästa valet är den endokrina förteckningen hos Univ. of 
Tennessee när det gäller att hitta de "tysta" eller marginella fallen. 
Ultraljud kan bekräfta en diagnos, men vid övervägningen om en operation ska 
göras bör man inkludera mer än en ultraljudsundersökning då så många skador 
på binjuren kan missas.

Dr. Michael Dutton har sagt:

Dr. Karen Rosenthal från Animal Medical Center i New York har hjälpt 
dussintals illrar. Teknikern som håller i ultraljudet har gjort detta i 17 
år och hon anser att han är en av de bästa inom det området. I teknikerns 
erfarenhet upptäcker han 50 % av tumörer på binjurar genom ultraljud.

Dr. Cathy Johnson-Delaney tillägger:

När det gäller utvärdering av binjureproblem: Jag börjar alltid med en 
fysisk undersökning och historia. Jag gör helst en CBC, kemisk analys och 
urinanalys. Om jag är misstänksam undersöker jag nivån av östradoil. Jag är 
inte säker på att testosteron är ett stort problem. Jag gör gärna en 
röntgenbild (hjälper mig att bedöma hjärta, njurar, urinblåsa och, hos 
hanar, prostatan). Jag gör en djup palpation, ibland kan jag känna en 
förstorad binjure.

Jag fortsätter normalt sett inte med ultraljud och/eller operation förrän 
jag får tillbaka resultatet på östradiol. Om ultraljudet visar en 
förstoring, vet jag vilken binjure jag ska söka efter i operationen. Om jag 
inte får den möjligheten, går jag in. Jag mäter binjurarna. ─ven om de ser 
ut att vara normal storlek, vilket jag inte alls är säker på längre, tar jag 
säkra delar för en histopati. Jag rekommenderar en kunnig illerpatolog. Här 
har vi tur som har Dr. Mike Garner på Northwest ZooPath. Vi kan också skicka 
till Dr. Bob Schmidt/Drury Reavill i Kalifornien. [Tennessee's endokrina 
blodprofil är också bra.]

Om du finner förhöjt östradiol, är någonting fel någonstans. Om biopsin 
kommer tillbaka med normala binjurar och du har hittat förhöjda värden av 
sexualsteroider skulle jag nog rösta för Lupron till att börja med och vänta 
med mitotane. Håll uppsikt över blodvärden och symptom, det kan finnas 
extravävnad gömd någonstans i buken. Den klassiska modellen på detta är hos 
primater (människor) med endometrios (felbelägen livmoderslemhinna). Det kan 
finnas endometrial vävnad på flera ställen i buken förutom längs med 
livmodern. Det är inte säkert att en hysterektomi stoppar problemen. Detta 
är vad Lupron först skapades för.
------------------------------------------------------------------------

Blodtester på binjuresjukdom

Det enda säkra blodprovet för att upptäcka binjuresjukdom finns tillgängligt 
för privata utövare från det Endokrina laboratoriet på Universitetet i 
Tennessee. Den endokrina blodprofilen hålls av Betsy Bailey 
 och tolkas av Dr. Jack Oliver 
. De svarar gärna på frågor om förteckningen eller ger 
förklaringar på resultatet. Patientens historia krävs och prov ska lämnas 
in. Delandet av histopatologiska upptäckter vad gällande binjurar önskas 
också. Kontakta dem via email eller på 423-974-5638 (laboratoriet) eller 
423-974-5729 (Dr. Oliver).

Deras adress är:
University of Tennessee College of Veterinary Medicine
Clinical Endocrinology Lab
Dept. of Comparative Medicine
2407 River Drive, Rm. A105 VTH
Knoxville, TN 37996

Testet kräver 0.3 cc serum, centrifugerat och placerad i ett rent rör.

Betsy Bailey skriver tidigt under 1998:

Normala värden för illerns binjure blodprofil

steroid                SI enheter      normalt +/- SD     Ívre gränsvärde
-------------------------------------------------------------------------
Kortisol               nmol/L           53+/- 42            140
17 OH Progest          nmol/L           0.2+/- 0.3          0.8
Ístradiol              pmol/L           107+/- 38           180
Androstenedion         nmol/L           6.6+/- 4.1          15
DHEAS                  nmol/L           10 +/- 9            28

Data i denna tabell kommer från 26 normala illrar, Karen Rosenthal sände dem 
till vårt laboratorium för analys. (Se relaterad rapport av Rosenthal och 
Peterson i JAVMA 209:1097-1102, 1996.)

De viktigaste testen verkar vara: Ístradiol, androstenedion, 17 hydroxid 
Progesteron och DHEAS. Kortisol körs om det finns tillräcklig volym kvar.

På grund av det ökande intresset körs blodprofilen två gånger i månaden, den 
första och den tredje veckan. Kompletteringen av profilen kräver en hel 
vecka - tre dagar (med början på tisdag för att köra provet), plus en dag 
för att sammanställa resultaten, kontrollera att de är korrekta och förklara 
dem. Resultaten faxas på fredag eller följande måndag, samt skickas med 
post.

Vi testade nyligen (Dec. 1997-Jan 1998) ytterligare 14 normala illrar vilket 
gav oss information som nära korrelerar uppgifter från Dr. Rosenthal.

Ytterligare forskning planeras i 1998 för att fortsätta och definiera de 
förväntade normala hormonvärdena på binjuresteroider hos illrar.

Vi får prov från illrar i åldrarna 6 månader till 8 år. Det är därför 
tydligt att sjukdomen kan uppkomma när som helst i illrars liv. Hormonernas 
värden varierar så de bästa resultaten fås om man gör hela förteckningen.

Vi kommer att sammanställa en journal till en artikel någon gång under 1998 
angående återblickar på resultaten av illrars värden vilka lämnades in under 
1997. Vi hoppas kunna ta med korrelering av provresultat med 
histopatologiska upptäckter där så är möjligt. Detta kommer att medföra att 
vi kontaktar de individuella veterinärer som skickade prover till oss och 
ber om information från dem.

Enligt Dr. Bruce Williams, DVM, den 3 Feb. 1995:

Låt mig än en gång säga att detta test är mest till för illrar där tecknen 
på binjuresjukdom är tveksamma. Jag skulle fortfarande rekommendera enbart 
operation för fall som har markant bilateralt håravfall, eller vid 
uppkomsten av en förstorad vulva hos steriliserade illrar. Jag tror inte att 
testet ger extra information till din diagnos när det gäller de ganska 
tydliga kliniska tecknen.

Kostnaden för din veterinär för detta test är $75. Det krävs 0.5-1.0 cc 
serum. Som bonus, om resultaten är förvirrande för din veterinär finns Dr. 
[Karen] Rosenthal tillgänglig för konsultation och förklaring på (212) 
838-8100.
------------------------------------------------------------------------

Binjuresjukdom och problem med prostatan

Dr. Michael Dutton skriver:

Vi ser många kastrerade hanillrar som utvecklar andrahandsproblem med 
prostatan i och med de utsöndringar av testosteron/androgen vilka uppkommer 
vid binjuresjukdom. Prostatan kan ha cystor, abscesser (bölder), var 
missbildad, etc. De kan även stänga av urethran (röret från urinblåsan till 
änden på penis) och orsaka urinvägsblockering. Behandlingen är att ta hand 
om binjurens problem.

Problem med prostatan ser ut ungefär som en urinvägsinfektion, och kan 
ibland också orsaka en sådan. Om prostatan är involverad kan den oftast 
palperas (en normal prostata är liten), och en grönaktig "gegga" kan ofta 
tryckas ut från den.
------------------------------------------------------------------------

Statistik på tumörer på binjurarna

Enligt Dr. Bruce Williams, DVM:

Nyligen sammanställde jag en studie av binjuresjukdom hos illrar. Jag 
studerade alla typer och av 86 tumörer var 39 elakartade. Men av dessa 39 
karcinomer, visade bara 2 tecken på metastas. Majoriteten, även de som såg 
väldigt illa ut, opererades bort och djuret återfick sitt hår och levde i 
flera år efteråt.

Jag rekommenderar att alla tumörer på binjurarna tas bort, oavsett hur illa 
de ser ut. Dessa tumörer ser oftast värre ut än vad de är.

Dr. Mike Dutton tillägger:

Statistiskt sett har 85-90 % av illrarna [med binjuresjukdom] en tumör 
ENDAST i den vänstra körteln. 75 % är honor. I min erfarenhet ser åtminstone 
en körtel abnorm ut vid operationen och det är den jag tar bort. Om man 
tittar på biopsi-rapporter har jag haft fel två gånger på ungefär 200 
operationer. En av dessa två illrar blev bättre och har varit symptomfri än 
så länge.
------------------------------------------------------------------------

Alternativ för illrar med problem på båda binjurarna

Den senaste informationen indikerar att illrar, till skillnad från andra 
djur, kan överleva att få båda binjurarna borttagna utan 
ersättningshormoner. Detta är troligtvis på grund av att tillräcklig 
kvarvarande vävnad är kvar, speciellt nära vena cava på höger sida, som kan 
producera de nödvändiga hormonerna.

Colorado State University veterinary hospital ser många illrar och har stor 
erfarenhet med bilaterala adrenalektomier utan ersättningshormoner. De 
rekommenderar oftast att man tar bort den andra binjuren till skillnad från 
att illrarna fortsätter ha en körtel som är påverkad av sjukdomen, och de 
rekommenderar enbart ersättningshormoner om illern blir svag och letargisk 
efteråt. Deras nummer är 970-491-4477.

Dr. Joseph Bock of Golden, CO har också gjort en del arbete med 
ersättningshormoner om de skulle bli nödvändiga. Du kan kontakta honom på 
303-494-4344 för mer information.

Icke-kirurgiska alternativ [se nedan] är en annan möjlighet, även om inget 
ser ut att ge så gott resultat som operation.

Dr. Cathy Johnson-Delaney har skrivit:

Jag tror inte att underbindning av slutet av vena cava likställer ett långt 
liv (det är också smärtsamt). Jag har inte hört att det är lika lyckat som 
god medicinering efter en lyckad borttagning av tumören (avlägsna den 
vänstra och så mycket av den högra som säkert kan göras utan fatal 
blödning).

Alternativ till operation

Lysodren, en medicin som ofta ges till hundar och katter med tumörer på 
binjurarna, bör enbart användas som en sista utväg. Dr. Williams säger, "De 
flesta veterinärer som har hand om många illrar rapporterar dåliga resultat 
med Lysodren, och i de fall jag har sett har resultaten varit mycket 
oförutsägbara." Ett annat namn på Lysodren är mitotane.

Dr. Michael Dutton, DVM, DACVP säger:

Lysodren (av Bristol Meyers Squibb) känns också igen som mitotane eller o,p 
-DDD. Det är en medicin som förstör binjurevävnad. Målet med att ge Lysodren 
är att förstöra en viss procent av körteln medan resten regenererar ny 
vävnad. Du försöker reducera den funktionella massan så att mindre 
hormoner/steroider kan produceras (med andra ord blir fabriken mindre och 
kan inte tillverka lika mycket).

Nackdel med Lysodren: 1) vissa illrar blir illamående (kräkning, diarrÚ, 
anorexi, etc.), 2) fungerar inte på vissa illrar, 3) livslång medicinering 
(eftersom binjuren regenererar), 4) livslång kostnad, kan bli lika dyrt 
eller dyrare än operationskostnaden, 5) kan orsaka kraftig hypoglykemi (ska 
inte användas till en iller med insulinom).

Fördel med Lysodren: 1) ej nödvändigt att operera om Lysodren fungerar

Nackdel med operation: 1) kostnad, 2) högre teknisk kunskap krävs av 
veterinären.

Fördel med operation: 1) 85-90 % av tillfällena kan du BOTA illern för livet 
enbart genom att ta bort den vänstra binjuren.

Dr. Cathy Johnson-Delaney, DVM, skriver:

Lysodren dödar helt enkelt binjurevävnad. Skillnaden mellan illrars 
adrenokortikala sjukdom mot hund/människa är att de primära hormonerna som 
utsöndras är vanligen sexualsteroider, istället för kortisol. Kortisol kan 
trots allt vara något förhöjt även hos vissa illrar. Lysodren ser ut att 
fungera bättre på adenom än på adenokarcinoma. Det kan finnas bieffekter, 
men olika medicineringsintervall kan användas för att minimera dessa. Att 
administrera medicinen tillsammans med mat verkar också hjälpa.

Lupron Depot är en syntetisk bekämpare av GNRH som blockerar alstringen av 
sexualsteroider. Det är leuprolide acetat, och används främst för 
endometrios och som palliativ behandling för att minska prostatans vävnad i 
många fall av prostatacancer. ─ven om det teoretiskt fungerar främst genom 
att störa systemet med feedback från hypofysen till adrenal/auxiliär 
endokrin vävnad, fungerar det egentligen genom att blockera östradiola 
receptorer. Det är på grund av denna förmåga som vi beslöt att pröva det på 
min iller, vars prostata totalt hade täppt till hans bäckenkanal, vilket 
medförde att urinering och defekering var nästan omöjlig (och smärtsam).

Han hade sin vänstra binjure helt borttagen i april 1995, tillsammans med en 
stor insulinom. I augusti 1996 blev han mycket dålig. Han började med Lupron 
i september. Jag kan nu glatt säga att det har gått 5 dagar sedan 2-årsdagen 
efter operationen (den högra körteln bedömdes som en alltför stor risk för 
att ens försöka). Han har fått Lysodren i 13 månader (varierande från 100 - 
250 mg/vecka), och under 8 månader Lupron (100 mcg injicerat IM var tredje 
vecka). Den 4 maj kommer han att bli sex år och nio månader, och han har 
hårväxt på ställen där han har varit kal i 2 år. Han leker, har inga problem 
med urinering, klättrar, och springer (han gjorde inte det under största 
delen av tiden postoperativt, förrän han började få Lupron och jag ökade 
hans Lysodren).

Jerry Murray, DVM, har sagt, "Den nya medicinen Anipryl för hundar kan inte 
hjälpa illrar med binjureproblem".

Jeff Johnston, an epidemiolog, skriver att en iller som blir behandlad med 
ketoconazole behöver troligtvis också få prednisone, eftersom ketoconazole 
dämpar produktionen av kortikosteroider.
------------------------------------------------------------------------

Hårväxt efter borttagning av en binjure

Det kan ta lång tid innan illrar får sitt hår tillbaka, oftast inte förrän 
vid nästa säsongsfällning.

Enligt Dr. Bruce Williams, DVM:

Det finns flera faktorer som kan fördröja hårtillväxten hos illrar efter en 
adrenalektomi. En kan vara fortsatt hyperaktivitet hos den kvarvarande 
binjuren. En andra orsak kan vara varaktigheten och allvarligheten hos 
hyperöstogenismen preoperativt. Då överskott av östrogen orsakar atrofi hos 
hårsäckar, kan hårsäckarna ta tid på sig att återfå sin fulla 
(hårproducerande) funktion. Det kan också kräva stimuli som en ändring av 
årstiden, vilken normalt orsakar håravfall, för att återfå normalt mönster.
------------------------------------------------------------------------

Vad gör binjuren egentligen? (Bob Church)

Rent tekniskt betyder adrenal "nära njuren", så det kan användas till att 
beskriva flera saker. Praktiskt när man talar om adrenal refererar man 
oftast till en körtel som finns på toppen av njurarna. Binjuren är 
sammansatt av två delar, den inre märgen och den yttre barken. Dessa två 
delar har olika funktioner och är faktiskt anatomiskt distinkta. 
Binjurebarken producerar tre sorters hormoner: glukokortikosteroider (vilka 
ökar blodsockernivåer), mineralkortikosteroider (vilka hjälper till att 
justera elektrolytnivåer), och androgen (vilken har en maskulin effekt och 
ökar muskelmassan); medan binjuremärgen producerar adrenalin and 
noradrenalin.

Glukokortikosteroider (såsom hydrokortison, kortison and kortisteron) 
orsakar levern att öka glykogen-nivåer, de höjer halten av blodsocker och de 
fungerar även som anti-inflammatoriska agenter. Det är lätt att förstå 
varför vissa illrar med binjuresjukdom har svårt att bibehålla blodsockret, 
medan andra verkar mycket energifyllda och ökar sin aktivitetsnivå. De 
flesta som har svarat på enkäten om binjuresjukdomar har sagt att deras 
illrar oftare visade de senare karaktäristiska dragen, vilken skulle kunna 
indikera att tumören ökar produktionen av glukokortikosteroid.

Mineralkortikosteroider (t. ex. aldosteron) är nödvändiga för att balansera 
koncentrationen av salt och vatten i blodet och extracellulär vävnad. Om det 
blir fel där, kan du få antingen elektrolytisk eller vätskeobalans, vilket 
påverkar allt från hjärtats effekt, den mängd blod som hjärtat pumpar ut per 
tidsenhet, till volymen på urinering, törst, och ökande/minskande saltbehov. 
Många illrar med tumörer på binjuren blir väldigt törstiga, och urinerar 
oftare. De utvecklar även osteoporosis (se nedan).

Androgen (som androsteron och testosteron) gynnar manliga karaktärsdrag och 
är nödvändiga för underhåll av muskelmassa. Hos de flesta honor är dess 
effekter dolda av östrogen, men när östrogenet är borta, träder de fram. Det 
är därför postmenopausala damer får mustasch, och kastrerade illrar med 
tumör på binjuren kan bli ganska aggressiva och kan även visa sexuellt 
beteende och intresse.

Adrenalin och Noradrenalin är kraftfulla hormoner som ökar nivån på 
blodsocker, saktar ned tarmarna, ökar blodtrycket, hjärtat, metabolismen, 
och över huvud taget förbereder illern för aktion. Noradrenalin liknar 
adrenalin, men är varken så snabbt märkbar eller så kraftig. När du blir 
överraskad av någon är det plötsliga rus som du känner resultatet av 
adrenalin som pumpas in i din kropp för att förbereda den på "fly eller 
slåss" situationer. Illrar som har binjuresjukdom uppvisar ofta ökad 
kroppshetta och äter mer, på grund av en ökning i metabolismen. Vissa har 
också ökat blodtryck och hjärtrytm. Andra symptom kan inkludera problem med 
att behålla rätt sockernivå, upphetsning och nervositet.

Eftersom binjuren består av två delar, och eftersom en tumör kan uppstå i 
båda eller någon av delarna, kan de första symptomen på binjuresjukdom 
variera, och många märks inte alls förrän håravfall (på grund av förhöjda 
kortikosteroider) uppstår. Då symptomen utvecklas gradvis kan det ta tid 
innan de syns, och beroende på vilket område som är påverkat, kanske illern 
inte visar några symptom alls förrän det är för sent att göra något.
------------------------------------------------------------------------

Vad har ljus för effekt på binjuretumörer och håravfall?

Ingen vet riktigt varför binjuresjukdom är vanlig hos illrar. En teori är 
att de konstgjort förlängda dagarna som orsakas av att människor har ljus på 
när det är mörkt ute, på något sätt stör funktionen på binjurarna och på 
lång sikt kan bidra till sjukdomens förlopp. Inga formella tester har 
gjorts, men vissa människor försöker hålla sina illrar utan artificiellt 
ljus på natten, eller åtminstone håller belysningen låg, i förhoppningen att 
detta ska bidra till att minska risken för binjuresjukdom.

De flesta instämmer dock att artificiella ljuscykler inte kan bota 
binjuresjukdom när den väl uppkommit.

Dr. Cathy Johnson-Delaney skriver:

Jag tror att det är någonting att tänka på vad gäller sambandet mellan 
binjuren och hypofysen, såtillvida att hypofysen slås på, sedan blir 
binjuren superstimulerad och hyperplastisk, och så småningom neoplastic. Dr. 
Judith Bell teoretiserar att denna slemavsöndrande påslagning eller 
överstimulering (tallkottkörteln är också involverad) kanske har någonting 
med ljuscykeln att göra: Illrar evolverade till nattdjur i viss mån, och de 
kommer från nordliga breddgrader; vi ger dem 16 timmar eller mer ljuscykel 
året runt. Hon föreslår tester på ljusnivåer och mätningar av melatonin, 
hennes idÚ är att hålla illrar med en ljuscykel på åtta timmar, etc. Hon 
kanske har kommit på något värdefullt. Vi har detta problem med fåglar: de 
lägger konstant ägg. Vi har blivit tvungna att kontrollera deras exponering 
till ljus. Det är möjligt att illrar också behöver detta, men det kommer i 
så fall att bli svårt att ändra med tanke på de tider som människor håller 
samt det faktum att illrar hålls som sällskapsdjur.

Om hypofysen är upptagen med att sända ut hormonerna som i sin tur orsakar 
binjuren att tro att det är parningssäsong och könskörtlarna inte fungerar 
rätt (vilket de inte kan göra då de inte är kvar!), tar binjuren tag i det 
hela och tar på sig att berätta för hjärnan och hypofysen att 
fortplantningsapparaten börjar värma upp... Man kan ana fortsättningen: 
Illrar förökar sig säsongvis, de stängs normalt sett av antingen genom 
parning (graviditet stänger av löpningen hos honan) eller slutet av säsongen 
(ljuscykeln) hos hanar. En vävnad som är konstant stimulerad under en lång 
period blir hyperplastisk, och ju fler cykler av stimulering av celler, 
desto större är risken för neoplasi. Speciellt är detta fallet med 
utsöndrande vävnad, det vill säga endokrin vävnad. Detta är orsaken till att 
jag tror att Lupron är viktig: det avbryter stimuleringscykeln. Jag tror det 
är därför vissa funderar på användandet av födelsekontrollerande mediciner; 
det är dock så att de flesta sådana mediciner avbryter cykeln genom att 
tillföra ett hormon som uppkommer i slutstadiet (med andra ord 
graviditetshormonet, progesteron), så att hypofysen tror att en graviditet 
är på gång och slutar försöka få till en parning! Det är för sent, och 
lägger mer börda till komplikationen som finns med de metaboliska 
konsekvenserna med progesteron.

Lupron slår till innan signalen når vävnaden som utsöndrar. Det skickar 
meddelandet att hämma de reproduktiva steroiderna. Detta är förmodligen 
lösningen metaboliskt sett. Lägg till detta något som dödar vävnad som 
skulle kunna svara, och du stoppar den adrenala neoplasin och dess 
konsekvenser. Detta är mina teorier, men jag ska följa upp detta med Dr. 
Bell.

Dr. Jerry Murray, DVM, skriver:

Användandet av artificiellt ljus för att stimulera hårväxt är trots allt 
intressant. Användandet av artificiellt ljus är inte ett nytt koncept. På 
1930-talet gjordes flera studier med artificiellt ljus för att framkalla 
estrus. På 1950-talet studerades nervbanorna vid ljuspåkallad estrus. På 
1960-, 70-, och 80-talet studerades hormonerna och nervbanorna som var 
involverade i reproducerande nervendokrinologi hos illrar. Jag ska försöka 
att kortfattat förklara denna drygt sextioåriga medicinska forskning. 
Mängden ljus per dag (fotoperioder) reglerar mängden melatonin. Under vår 
och sommar ökar fotoperioden (13-15 timmars ljus per dag) och melatoninnivån 
minskar. Under höst och vintermånaderna minskar fotoperioden (8-12 timmars 
ljus per dag) och melatonin nivån ökar. Melatonin kontrollerar direkt och 
indirekt axeln: hypotalamus-tallkottkörtel-adrenal/könskörtel. På så sätt 
orsakar den ökade melatoninnivån (8-12 timmars ljus) ett slut på estrus 
cykeln och stimulerar hårsäckarna att låta håret växa (med andra ord orsakar 
illern att få sin vinterpäls). Den minskade melatoninnivån (13-15 timmars 
ljus per dag) orsakar den motsvarande viktminskningen, startar estrus 
cykeln, och påverkar hårsäckarna att tappa håret.

Genom att använda en kort fotoperiod (8-11 timmar) för att öka 
melatoninnivåer ges hårtillväxt och viktökning. Det är dock inte så att man 
botar illrarna. När man ökar fotoperioden (13-15 timmar) kommer tecken på 
estrus och håravfall återkomma och gradvis förvärras. Detta är samma fenomen 
som återfinns hos illrar med tidiga milda symptom på binjuresjukdom. 
Användandet av artificiellt ljus (kort fotoperiod) eller melatoninsupplement 
för att stimulera hårtillväxt skulle bäst komma till användning 1) efter 
operation av binjuren 2) när operation är för riskfyllt (med andra ord, 
hjärtsjukdomar, lymfoma, etc.) 3) när ägaren inte har råd med operation, 
eller 4) när den vänstra binjuren har tagits bort och den högra har blivit 
operativt minskad.
------------------------------------------------------------------------

Binjuresjukdom och osteoporosis (Bob Church)

Osteoporos "benskörhet" (onormalt lätta, de-kalcifierade ben) är vanligt hos 
illrar som lider av binjuresjukdom; hos 8 illerskelett där de stackars 
djuren hade dött av orsaker relaterade till problem med binjuren fann jag 
osteoporosis i någon grad hos alla. Jag har dock inte funnit osteoporosis 
hos 12 andra illerskelett där djuren dog av andra problem. Min sötnos, Razz, 
dog tidigare i år efter en serie massiva slaganfall, vilka kom plötsligt och 
oväntat. Hennes ben uppvisade extrem osteoporosis, och en noggrann 
undersökning av både binjuren och bukspottkörteln visade på flera 
cancerogena knölar. När skelettet var iordninggjort, hade det vänstra 
skenbenet en stor knölig massa på det och det torkade skelettet vägde 1/3 
mindre än det skulle. Mellan obduktionen och skelettet stod det klart att 
Razz fått cancer vilket spreds till hennes inre organ och ben. När det nådde 
binjuren orsakade det en ökning i produktionen av kortikosteroider, 
därigenom orsakade osteoporosis (cancern i sig kunde också ha orsakat 
osteoporosis, och de båda tillsammans var förmodligen skyldiga till den 
omfattning som jag fann). Slaganfallet måste ha berott på en kombination av 
ökad produktion av adrenalin vilket resulterade i högre blodtryck än 
normalt, tillsammans med problem med vattenbalans, trots detta såg jag inga 
symptom förrän det var för sent och ingenting kunde göras.

Orsaken till osteoporosis är att ben är kroppens förvar av elektrolytiska 
salter. När nivån på mineralkortikosteroider förvrängs, är en av effekterna 
att ben löses upp för att ersätta saltnivåer i blodet, vilket blir tömt i 
urinen. Med tiden blir benen tunnare och tunnare. Illern är alltid törstig, 
urinerar ofta, får ibland njursten, och förlorar benmassa. Slutresultatet, 
med tiden, är att benen blir tunnare.

Illrars skelett är mycket starkare än det behöver vara, [varför även illrar 
med osteoporosis sällan bryter benen på grund av ett hopp]. Osteoporosis är 
lätt att bekräfta med röntgen av det påverkade områdena, vilket kan vara en 
bra idÚ om du misstänker detta. Jag rekommenderar också att du frågar din 
veterinär om benmjöl och vitaminsupplement, vilka kan blandas med Nutri-Cal 
för att underlätta administreringen, och hjälper till att motverka 
upplösningen av ben för metaboliska behov.

Copyright 1994-1998 Pamela Greene
Jag är inte en illerexpert och kan inte garantera tillförlitligheten i denna information.